Livet är fullt av distraktioner och (alltför) ofta känner jag att tiden inte räcker till att skriva så mycket och så bra som jag skulle vilja. Ändå börjar jag ana de sanna konturerna av UT UR SKUGGORNA. Det är en bekant känsla som jag senast fick när jag slet med att få ihop pusselbitarna i Spåren och mer och mer la sig till rätta.
Som jag skrev tidigare har jag särskilt jagat sommarintryck på sistone, bland annat till öppningsscenen. Så håll i er, här kommer ett litet brottstycke ur vad som kan bli prologen:
"Kvinnan han återfick igår och upptäckte på nytt satt nu bakom honom och paddlade i hans takt, en rytm som kändes nästan erotisk. De hade älskat inatt, utan sans och utan nåd.
De pratade inte mycket, det behövdes inte. Han upplevde ändå hennes närhet så intimt att ord blev meningslösa. Kanske borde han ha insisterat på att få sitta bak i kajaken för att få vila ögonen på henne, men det skulle säkert ha förlett honom att stänga sina andra sinnen för omvärlden. Det hade varit synd. Trollsländor surrade och glänste; utförde en dans i vattenblänket. Då och då bröt en fisk ytan i jakt på insekter, slog och var försvunnen igen.
Förutom måsarnas skri hördes bara det avlägsna surret av en helikopter, det enda beviset för att det fanns andra människor i denna världen."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar