Sjöfågeln tittar på

Så sitter jag här vid mitt stökiga skrivbord igen och försöker organisera min dag. Uppe på bokskåpet står den uppstoppade sjöfågel som Anna och jag fick i bröllopspresent. Uppstoppade djur är ju inte precis min grej (inte Annas heller), men den här individen tittar på när jag jobbar hemma.
Han bidrar nog (om han alls gör något) till sjökänslan, även om det är bättre att titta ut genom fönstret.
Igår kom jag till insikt om vad som behövs i min nya bok. Det vill säga, det behövs mer saker, men jag viktade om lite och jag tror att det kan göra mycket för känslan. Du vet, den där illusoriska uppfattningen att produkten (texten alltså) man sitter med är någonting att ha, "har potential". Nej, jag lider inte av dåligt självförtroende, men det tar ändå mycket känsloarbete, kreativitet och handpåläggning innan jag har någonting som jag kan stå för så till den grad att en dålig recension inte tar ett bett ur mig.

Sedan dagens debattämne: Niklas Rådström skrev en intressant artikel i DN Kultur igår. För mig var nog det mest spännande den skrämmande ekonomiska kalkylen som han presenterade. Jag håller helt med om att "statlig lönegaranti" på magra 197.000 kr om året före skatt är bättre till duktiga kulturarbetare än socialbidrag och en bra och tydlig markering från samhällets sida. Däremot är jag övertygad om att det går att tjäna bättre som kulturarbetare än vad Rådström antyder. Problemet är att man inte kan be människor att vara någonting annat än vad de är. Människor ska göra det de är bäst på (som Therese Albrechtson säger), inte vända ut och in på sig själva för att "vara lönsamma". Nej, istället måste det skapas förutsättningar för lönsam verksamhet och det är någonting annat. Jag jobbar med briljanta forskare som är intresserade av att omsätta sina idéer och uppfinningar till nyttiga och användbara (det vill säga kommersiella) produkter och tjänster. Eftersom samhället har samma uttalade intresse finns det hjälp att få. Visst, det går snett ibland. Ofta motsvarar inte förväntningarna resultatet, men de som är duktigast kommer nästan alltid ut som vinnare.
Min bestämda åsikt är att det finns stort utrymme för entreprenörer inom kulturområdet. Det betyder inte att alla de som skapar verken själva ska marknadsföra och kränga dem, bara att de ska medverka till detta.
Inom kulturområdet säljer sig tyvärr aktörerna alltför billigt. Till att börja med lider man av "hobbykomplexet" - att det är så himla kul att någon vill läsa, se eller lyssna på det man har skapat att det känns svårt att ta betalt. Dessutom råder en mördande konkurrens från andra som gärna säljer sina verk billigt bara för att få synas.
Sanningen är att det är ett begränsat antal författare, skulptörer, målare, dansare, kompositörer och andra konstnärer som kan leva på den svenska marknaden. Har man bestämt sig för att höra till den gruppen så måste man titta på förutsättningarna. Antingen accepterar man att leva på existensminimum för att ägna sig åt det man älskar eller så skaffar man sig en strategi för sin "karriär". Det handlar om att ta egen medveten risk för att få ett bättre utfall, hitta nya marknader hemma och i utlandet, nya inkomstkällor och nya nätverk. Som andra företagare måste kulturentreprenören ta hjälp av människor som har den kompetens som han/hon saknar. Jag tror inte att vi lider någon brist på kulturarbetare av rätt kaliber. Bristen finns på rådgivarsidan och på entreprenörssidan. Här skulle staten kunna göra en stor insats på samma sätt som man arbetar med innovationssystemen.